• Svenska
  • Deutsch
  • Dansk
  • Nederlands
  • English

Europas Megaliter

Stora stenar – mega – lithos – användes av många förhistoriska kulturer för att bygga monument, gravar och heliga platser. Många har klarat sig och blivit bestående kännetecken i vårt moderna landskap.

Den tidigast kända platsen med megalitstrukturer återfinns i Göbekli Tepe i Turkiet, med en datering till cirka 11 000 BP. På ett troligtvis helgat område, omgärdat av murar/vallar, har 6 meter höga dekorerade pelare i T-form rests. För omkring 7000 BP fanns traditionen att resa stenpelare, även i Bretagne, Frankrike. Här kallas de lokalt för menihirer : ett exemplar vid Er Grah i närheten av Carnac mäter 21 meter i höjd, väger 280 ton och är dekorerad med en yxsymbol. Liknande pelare av större eller mindre storlek restes på flera håll i Europa under de följande årtusendena, några av dem påminnande om mänskliga former.

Storstensgravar, huvudsakligen byggda mellan 5000 och 2000 fKr, representerar den äldsta bevarade inhemska arkitekturen i nordvästra Europa. Runda högar är vanligast i väster, långsträckta högar i öster. Dessa högar är speglingar av samtidens bostadshus. De dödas boningar gavs samma form och arkitektur som de levandes. Många regionala stilar kan urskiljas, men i alla områden förefaller stor hänsyn ha tagits vid valet av byggnadsmaterial, angående stenarnas färg och beskaffenhet samt var stenarna har placerats i kammaren och runt högen. ”Var sten på rätt plats”. Noggranna undersökningar visar att vissa monument formades om periodvis, som exempelvis vid Flintbek i Tyskland där sex förändringsfaser inträffade under de första tre århundradena.

Dösar, med stora tunga takstenar – vissa dekorerade med skålgropar- resta över slutna kammare, är en storstensgrav som är vanlig utmed Östersjöns kuster.  Runt Atlantskusten är dösarna istället högresta med takstenen högt upp i luften likt stenar som flyter i skyn. Större monument med flerrummiga kammare är vanliga i båda områdena. Gravsättningarna av de döda strukturerades efter kammarens form. Med jämna mellanrum eller vid gynnsamma tillfällen, öppnades troligtvis kammaren för nya gravsättningar eller andra ritualer.

Mest utbredd i nordvästra Europa är gånggrifterna med en eller flera centralt placerade kammare, som var relativt lätt åtkomliga genom en trång gång in i den omgivande kullen, byggd av stenväggar.  Några av dem, exempelvis Gavrinis i Frankrike och Newgrange på Irland, är rikt dekorerade med en fantastisk samling inristade motiv.  Inom Trattbägarkulturen i Nederländerna, norra Tyskland och södra Skandinavien, innehåller gånggrifterna vanligtvis rika samlingar av flintyxor, keramik samt andra personliga tillhörigheter sammanlänkade med varsamt deponerade samlingar av mänskliga kvarlevor, där sådana har bevarats in i nutid.

Förutom gravar och menhirer inbegriper traditionerna att konstruera med stora stenblock, även cirkelformer och rektanglar, som exempelvis kan ses i Bretagne, Irland, Wales, England, Scottland och delar av södra Skandinavien. Dessa dateras oftast till perioden 4000 fKr till 2000 fKr. Det internationellt mest berömda är Stonehenge i södra England.

Läs mer om Europas megaliter i olika länder

Links to other websites